söndag 26 april 2009

Så sant

Efter regn kommer solsken. Karlstad är ett faktiskt bevis! Vi hann med en cykeltur under uppehållet på förmiddagen och har sedan dess varit inne och ugglat. Hela jag längtar efter en liten promenix nu med min lilla familj. Sen längtar jag till kvällspizzan också...

Korrigering: Familjen tog en promenix utan mig. Jag orkade helt enkelt inte vara annat än ensam. Känner mig lite labil under denna utvecklingsfas Melker befinner sig i. Han verkar ha fastnat i en loop eller nåt. Kommer aldrig ur den. Inte jag heller, följaktligen. Drygt.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Jennie min vän.
Just nu har jag en liten ett årig monster som hänger i byxbenen och säger mmmaaammmmaaaammmm.
Fast efter ett tag går han och leker.
Var envisare än monstrena så kommer det att ordna sig. hihihi
fast oftast vid dagens slut känner jag att jag inte har varit med Oscar så mycket som jag vill. kluvet. vad göra???
Jag vill ju att han ska vara självständig.
Kram från Philly

Linda sa...

Det är jobbigt med de små ibland och då är det helt rätt att unna sig en ensam-stund. Man behöver inte så mycket, bara en liten stund i lugn och ro...
Har du tid att ses på onsdag? Ni kanske vill komma hit en sväng?