Igår kväll skulle jag ta en promenad, men när jag gått ca 200 meter så tänkte jag: varför springer jag inte? Så jag sprang. Och sprang. Och sprang. Och efter en (i sammanhanget) bra runda stannade jag utanför dörren - högröd i ansiktet och darrig i benen. Men jag sprang hela vägen! Det är alltid mitt mål och hittills är det väldigt få gånger jag svikit mig själv.
Eftersom jag inte motionerat "på riktigt" sedan jag blev med barn, var detta ett enormt steg i rätt riktning. Nu siktar jag på två rundor/vecka. Då är jag mer än nöjd! Jag får inte ha högre ambitioner än så, då blir jag bara besviken om jag inte fullföljer. Jag känner mig själv, liksom...
Nu jäklarns!
Eftersom jag inte motionerat "på riktigt" sedan jag blev med barn, var detta ett enormt steg i rätt riktning. Nu siktar jag på två rundor/vecka. Då är jag mer än nöjd! Jag får inte ha högre ambitioner än så, då blir jag bara besviken om jag inte fullföljer. Jag känner mig själv, liksom...
Nu jäklarns!
1 kommentar:
Bra jobbat! Var på en föreläsning med en långdistanslöpare, 10 mil, 48-timmars osv... som sa: "Spring eller gå inte fortare eller längre än att du vill göra om det igen nästa gång." Du ska göra det för att bli nöjd själv, inte för att någon annan vill det. (Det var en både bra och rolig föreläsning)Kämpa på i "din" takt /kram
Skicka en kommentar