Jag är så jävla ledsen.
Har försökt samla mig i några dagar nu, men det är så svårt. Det gör så fruktansvärt ont i själen och jag känner mig tom.
Jag skrev i måndags att mamma och pappas (vår) katt Sixten fyllde 19 den dagen. I onsdags, på min systers födelsedag, blev han påkörd. Han togs till Strömsholms djursjukhus där han vårdades över natten. Vi pendlade mellan hopp och förtvivlan, men dagen efter var mamma och pappa tvungna att ta det otroligt jobbiga beslutet att låta honom få sova... för alltid. Skadorna var för jobbiga för honom...
Så jävla orättvist. Så jävla ovärdigt.
Ni kanske tycker det är konstigt att man storgrinar i flera dagar över en katt som "ändå blivit så gammal". Men då ska ni veta att Sixten inte var vilken katt som helst. Han var vår katt. En familjemedlem. Ett syskon vi växt upp med. Nu finns han inte längre.
Han föds den 13 juli 1990 och två dagar senare, på systers födelsedag, åker vi för att titta på kattkullen som fötts hos pappas gamla chef. Vi barn tycker katterna är supersöta, men törs inte hoppas på något. Vi leker utanför, då pappa dyker upp i ett fönster med en katt i sin famn. Där och då bestämdes att vi nog skulle bli kattägare ändå. Glädjen i den Carlssonska familjen var total - en ny familjemedlem!
Vi syskon slogs om vem som skulle få hälla upp mat till honom, byta rent i hans kattlåda och ha honom i vårt rum på natten. Jag minns att jag ville ta med honom till skolan i min ryggsäck. Det fick jag inte. Nyfikna Sixten följde dock efter mig halvvägs till skolan innan han vände och gick hem igen.
Sixten var en mycket kavat liten rödvitfärgad katt som minsann visste hur han ville ha saker och ting. På hans första födelsedag gav vi honom Sheba med en persiljekvist som dekoration, ja ni kanske kommer ihåg den kattmatsreklamen där de skar maten i fina fyrkantiga bitar och gav en katt som åt den värdigt. Det imponerade inte på Sixten! Han nosade på det och gick sin väg. Vi älskade honom ändå. Kanske ännu mer nu än tidigare.
Han var kung på vår gata. Alla kände till Sixten. Han älskade barn och brukade ligga mitt ibland dem när de spelade fotboll och bandy på gatan. Han var älskad av barnen för han var så snäll. Han var otroligt vacker i pälsen och lovordades ofta för den. Han var till tandläkaren och tog bort tandsten utan att röra en min. Sådan var han. Tuff. Han blev dessutom skjuten i halsen av ett luftgevär, men klarade sig undan med ett ytligt sår. Nio liv. Minst.
Sixten var trygg hos oss och låg ofta med magen blottad så att vi skulle kunna klappa honom på magen. Han gosade med oss och spann högt. Han älskade att sova i våra sängar, gärna i knävecken så att man inte kunde röra sig på en hel natt. Men det gjorde inget.
I slutet av veckan ska vi begrava hans stoft under bigarråträdet i mammas och pappas trädgård. Det känns overkligt men vackert. Jag börjar förlika mig med tanken på att aldrig mer få se honom. Men det är svårt. Att aldrig mer mötas av honom när vi kommer hem på besök. Aldrig mer se hans namn stå på grattiskorten. Aldrig mer höra honom jama.
Senaste gången jag hörde honom jama var på hans födelsedag, då jag ringde hem för att gratulera honom via ombudet mamma. Självklart gör jag en sådan sak! Vi brukade t o m flagga för honom. För sådana är vi.
Har försökt samla mig i några dagar nu, men det är så svårt. Det gör så fruktansvärt ont i själen och jag känner mig tom.
Jag skrev i måndags att mamma och pappas (vår) katt Sixten fyllde 19 den dagen. I onsdags, på min systers födelsedag, blev han påkörd. Han togs till Strömsholms djursjukhus där han vårdades över natten. Vi pendlade mellan hopp och förtvivlan, men dagen efter var mamma och pappa tvungna att ta det otroligt jobbiga beslutet att låta honom få sova... för alltid. Skadorna var för jobbiga för honom...
Så jävla orättvist. Så jävla ovärdigt.
Ni kanske tycker det är konstigt att man storgrinar i flera dagar över en katt som "ändå blivit så gammal". Men då ska ni veta att Sixten inte var vilken katt som helst. Han var vår katt. En familjemedlem. Ett syskon vi växt upp med. Nu finns han inte längre.
Han föds den 13 juli 1990 och två dagar senare, på systers födelsedag, åker vi för att titta på kattkullen som fötts hos pappas gamla chef. Vi barn tycker katterna är supersöta, men törs inte hoppas på något. Vi leker utanför, då pappa dyker upp i ett fönster med en katt i sin famn. Där och då bestämdes att vi nog skulle bli kattägare ändå. Glädjen i den Carlssonska familjen var total - en ny familjemedlem!
Vi syskon slogs om vem som skulle få hälla upp mat till honom, byta rent i hans kattlåda och ha honom i vårt rum på natten. Jag minns att jag ville ta med honom till skolan i min ryggsäck. Det fick jag inte. Nyfikna Sixten följde dock efter mig halvvägs till skolan innan han vände och gick hem igen.
Sixten var en mycket kavat liten rödvitfärgad katt som minsann visste hur han ville ha saker och ting. På hans första födelsedag gav vi honom Sheba med en persiljekvist som dekoration, ja ni kanske kommer ihåg den kattmatsreklamen där de skar maten i fina fyrkantiga bitar och gav en katt som åt den värdigt. Det imponerade inte på Sixten! Han nosade på det och gick sin väg. Vi älskade honom ändå. Kanske ännu mer nu än tidigare.
Han var kung på vår gata. Alla kände till Sixten. Han älskade barn och brukade ligga mitt ibland dem när de spelade fotboll och bandy på gatan. Han var älskad av barnen för han var så snäll. Han var otroligt vacker i pälsen och lovordades ofta för den. Han var till tandläkaren och tog bort tandsten utan att röra en min. Sådan var han. Tuff. Han blev dessutom skjuten i halsen av ett luftgevär, men klarade sig undan med ett ytligt sår. Nio liv. Minst.
Sixten var trygg hos oss och låg ofta med magen blottad så att vi skulle kunna klappa honom på magen. Han gosade med oss och spann högt. Han älskade att sova i våra sängar, gärna i knävecken så att man inte kunde röra sig på en hel natt. Men det gjorde inget.
I slutet av veckan ska vi begrava hans stoft under bigarråträdet i mammas och pappas trädgård. Det känns overkligt men vackert. Jag börjar förlika mig med tanken på att aldrig mer få se honom. Men det är svårt. Att aldrig mer mötas av honom när vi kommer hem på besök. Aldrig mer se hans namn stå på grattiskorten. Aldrig mer höra honom jama.
Senaste gången jag hörde honom jama var på hans födelsedag, då jag ringde hem för att gratulera honom via ombudet mamma. Självklart gör jag en sådan sak! Vi brukade t o m flagga för honom. För sådana är vi.
Cirkeln är sluten. Samma datum vi såg honom för första gången för 19 år sedan, blev han nu påkörd. Hur jobbigt det än känns att lägga in denna sista bild på honom, så vill jag göra det för att hedra honom.

Sov gott Älskade Sixten och tack för att vi fick ha Dig i våra liv!
Jag lovar att en dag sluta gråta. Men inte glömma. Aldrig.
Jag lovar att en dag sluta gråta. Men inte glömma. Aldrig.
7 kommentarer:
Stackars er. Jag har aldrig haft något djur men jag kan ändå förstå er sorg och saknad - han var ju en livskamrat för dig och din familj.
Stor kram och hoppas begravningen blir vacker. Tack för din grattiskommentar till Albin, det värmde.
Kram igen. Vi hörs.
Jag förstår och känner din sorg... Jag gissar att Sixten har fått vara med och dela så mycket i ditt liv. många tårar, men också många skratt. Många hemligheter som bara ni två visste om. Många stunder för bara er... Tänk på vad även ni fyllde hans liv, gav honom mening så kanske det blir lite lättare... lite... i morgon är en annan dag! Tänker på dig käraste vännen! Ring om jag kan göra något!
KRAAAAAM
Vad fint Jennie...det minne jag har av honom är att jag försökte locka upp honom i soffan man han ville inte....för han inte fick, duktig kisse.
kram
Hej!! Laser ikapp lite!!Jatte Trakigt med katten..Kram pa er!!
Älskade Sixten: 13/7 1990 - 16/7 2009
Sixten, du har alltid funnits för mig när jag behövt dig. Du har gett mig glädje, bus, mysiga och gosiga stunder, men framförallt har du alltid tröstat mig när jag varit ledsen. Det bästa av allt var att få somna bredvid dig. Nu finns du inte längre hos mig och det gör så ont i hjärtat när jag inte möts av dig hemma hos mamma och pappa. Vid varje hemfärd har du alltid kommit galopperandes när du hört bilen rulla in framför huset, vilket gör det extra svårt att åka hem. På söndag begraver vi dig i trädgården så att du alltid finns i vår närhet. Gud vad jag saknar dig. Tårarna slutar aldrig rinna. Jag vet att du har det bra nu. Du kommer alltid att finnas i våra hjärtan. Jag glömmer dig aldrig! Älskar dig!
Jag sitter här och gråter över Sixten och över mina älskade katter som inte längre finns hos mig. Det blir lättare men man glömmer aldrig sina älskade katt, som tur är kommer de glada minnena ta över med tiden. Jag hoppas Sixten har det bra i katthimlen med Vitnos och Findus och en massa andra älskade katter. Kram Carin
Oj så jobbigt! Det är klart att man får vara ledsen när ens husdjur försvinner!
Själv har jag en hund som är drygt elva år, och jag bävar för den dagen då han inte kommer finnas längre. Det gör ont bara att tänka på det. Jag kan inte ens föreställa mig hur du mår!
Kram!
Skicka en kommentar