Melker viftar med foten och strumpan sitter på svaj - som vanligt!
Vår lille Melker har blivit stor... eller iallafall större *s* Han firade tre månader i lördags och det känns både som att tiden flugit iväg samtidigt som den på något outgrundligt sätt stått stilla. Det känns som igår han lades upp på min mage, men samtidigt har vi hunnit göra och uppleva så otroligt mycket under dessa månader att det känns som att han borde vara minst halvåret!
Vad gjorde jag innan han fanns i mitt liv? Inget som överträffar honom! Jag och Erik gjorde en långresa i USA sommaren innan han föddes och båda visste att det kommer dröja ett tag innan vi gör nästa resa. Vi planerade redan innan resan att jag skulle sluta äta p-piller när vi kom hem och det är bland de bästa beslut jag någonsin fattat! Dels för att det är irriterande jobbigt att komma ihåg dessa piller VARJE dag, men mest för att vi fick ett så underbart resultat av att INTE äta pillren *ler*
Man känner sig väldigt stolt och priviligierad att få vara mamma... allrahelst till världens bästa Melker. Jag talar, så gott som varje dag, om för honom att jag älskar honom och att han är den goaste ungen i världen - helt enkelt därför att han är det!
Jag har märkt en stor förändring hos mig själv sedan jag blev mamma - jag tycker själv att jag räknas! Jag är någon för att jag är mamma! Det kanske låter tragiskt, men så känner jag ibland. När Erik och Melker är hemma och jag åker iväg för att handla på egen hand, så kommer jag ofta på mig själv med att känna mig halv. "Vänta nu, de här människorna jag möter vet inte om att jag är mamma... Då är jag alltså bara 'vem som helst'." När jag har Melker med mig så har jag växt och blivit minst en decimeter längre. Konstigt, vad ens tankar kan få en till. Stolthet kallas det visst ;)
2 kommentarer:
Jag känner igen din beskrivning om att helt plötsligt "bli" nån! Men för mig gumman har du ALLTID varit nån!!
KRAMAR
Tack, vännen!
Skicka en kommentar