måndag 29 september 2008

FATTAR NOLL...

Kokosboll
Ibland undrar jag om min hjärna fungerar överhuvudtaget! Melker är inne i en massiv ätar-fas och jag har därför börjat ge honom mjölkersättning när vi är iväg någonstans så att jag ska slippa amma honom var och varannan minut. Dels är det jobbigt att hitta en avskild plats (han vill ha lugn och ro annars blir han stressad) och dels är det jobbigt att amma konstant. Jag trodde att vi hittat rutiner med amning ungefär varannan timme, men nu vet jag inte... Ibland ska han ha flera gånger i timmen och i natt åt han inte på drygt nio timmar!!

Eftersom han verkade tillfreds med livet i eftermiddags, så begav vi oss till ICA Maxi för att inhandla lite saker till dopet. Det gick bra... ända tills vi ska betala då han får ett smärre utbrott. Vad att göra?! Jag lämnar kvar vagnen och säger till mannen efter mig i kön att jag snart är tillbaka, sedan rusar jag till den närliggande hyllan med mjölkersättning och grabbar tag i en 2dl förpackning. Väl tillbaka säger jag med ett snett leende att "det var väl ändå ingen som tänkte sno honom som han skriker - hehe" men i själva verket var jag måttligt stressad inombords.

Efter att jag betalat häller jag snabbt som ögat ersättningen i hans nappflaska och han äter som en häst! Därefter somnar han. Vad bra! Väl hemma tänkte jag ta en stillsam promenad med honom, eftersom det var så fint väder, men vad händer? Han blir jättekinkig igen. Men vad f... han åt ju nyss!! Jag ger honom det sista som var kvar av ersättningen och fortsätter gå. Han är kinkig hela vägen och till slut plockar jag upp honom. Han kanske behöver rapa? OM han behövde!! Han kräktes över hela honom OCH mig!!

Där kände jag mig officiellt som en värdelös mamma som inte känner mitt barn. Jag antar att alla föräldrar känner så mer eller mindre ofta, men det glädjer ju inte mig i det ögonblicket, direkt. Han är konstant hungrig, men samtidigt verkar han ha fått för mycket mat. Det är en hårfin gräns, tydligen...

Melker har just badat och fått på sig sin rena pyjamas som inte luktar kräks och nu ska min jacka och hans kläder tvättas. Vilken tur att man inte längre behöver gå ner till ån och byka tvätt *s* Trots att jag varit märkbart irriterad på Skrutten i eftermiddag, så kan jag inte göra annat än älska honom när han ler sitt allra största leende på skötbordet. Det gör livet lite lättare!

2 kommentarer:

Carin sa...

Tack för trevligt promenadsällskap idag! Sixten med mamma

Anonym sa...

Åh, gummsan, så är det ibland! hans äta-äta-äta period är snart över ska du se! KRAAAAM