Som sjukskriven har jag fått utstå mycket.
Den ständiga strävan efter ett (för) högt mål - att få återgå till mitt arbete som lärare. Och den ständiga besvikelsen när man inser att det nog inte kommer att gå. Efter månader av samtalsterapi har jag lagt de planerna bakom mig och ser nu ljust på min framtida arbetsroll som administratör på familjeföretaget.
Ständiga strider för att få sjukersättning från Försäkringskassan som inte ens berättigat mig till 25%. Ledsamheten över att inte känna sig betrodd i sin sjukdom/sitt tillstånd är enorm, trots att människor i min närhet med exakt samma situation fått ersättning utan problem. Men stora stygga FK ger sig inte. Jag är inte sjuk.
Då jag tvingats säga upp min trygga tillsvidareanställning som lärare innebar det att jag:
1) kommer gå ur lärarfacket och spara några kronor varje månad - yey!
2) därmed även kommer att säga upp mina lärarförsäkringar, som är väldigt billiga och bra. Hmm... vad ska man då välja, tänkte jag. Jag hör med länsförsäkringar, för de har jag mycket bra erfarenhet av sedan tidigare.
Men det var när jag var frisk.
För som sjuk vill de knappt ha med en att göra. Vad gör man då? Lever oförsäkrad mot sjukdomar, olycksfall och (gud förbjude) dödsfall? Tja. Det enda jag hade rätt till var en individuell olycksförsäkring som var mer begränsad i sin storlek (läs: sämre). Anledningen till beslutet berodde på min hälsodeklaration. No shit, Sherlock! Den är fan inte bra på något sätt!
Men jag får väl vara glad som fick en decimerad variant av försäkringen. Livet får väl kvitta, bara inte olyckan är framme. Vi får hoppas att de inte går hand i hand.
Det positiva i gnölsången är dock att jag (ironiskt nog) mår mycket bättre nu. Jag kommer, tack och lov, knappt ihåg hur illa däran jag var i höstas. Hur adrenalinuttömningen efter panikångestattackerna fick mig att sova hela dagen, hur illamående, yr och svimfärdig jag var hela tiden, vilken halsbränna jag hade, hur uppriktigt sagt kocko jag trodde att jag var, samt hur deprimerad jag faktiskt var. Nu återstår endast en bråkdel av känningarna...
Life is life is life - and somehow I like it! Varför? För att det går vidare och formar mig till ännu mera mig *ler*
Tack alla mina nära och kära som finns här för mig när jag behöver er - ord kan inte beskriva vad ni betyder för mig! *älskar*
fredag 3 september 2010
Life is life is life
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Kan bara säga att det är ömsesidigt, älskade vän!/kram
Var som tusan, man kanske ska ha en försäkring som inte är relaterad till jobbet om man blir sjuk.
*älskar tillbaka*
men usch då gumman, har inte riktigt greppat att det var så illa... starkt att stå på dig och ta dig ur spiralen.
Klart att det känns bättre att vara ordentligt försäkrad, men för att se lite positivt på det så finns det värre länder att stå oförsäkrad i. Och när du mår bättre igen , så står bolagen på kö för att få dig!
*styrkekram*
ÄLSKAR DIG!!!
Skicka en kommentar