Då var det dags.
Imorgon börjar jag jobba och lämnar därmed över stafettpinnen till Erik. Nu är det hans tur att vara hemma med underbara Melker och hitta på en massa bus. Jag är avundsjuk på dem, men inser att de nu får njuta på samma sätt som jag och Melker njutit i 14 månader. Jag hade dessutom fördelen att få ha Lilleman i magen i 9 månader.
Det gör inte det hela lättare. Nu ska ett band klippas. Och det handlar inte om att Melker ska klara sig utan mig, utan att jag ska klara mig utan honom.
Majoriteten av de jag pratar med klättrade på väggarna sista tiden innan de fick gå tillbaka till arbetet. Not. Me. Kanske har det att göra med att jag åker till Paris med jobbet i fyra dagar - FYRA dagar!! Hur f-n ska jag klara det?! Vi är några kollegor med lämna-barnet-ångest inför resan, så vi får väl trösta varandra.
Förhoppningsvis har vi så mycket skoj att göra i Paris att jag inte tänker konstant på de jag saknar här hemma. Jag gissar dock att morgnar och kvällar blir värst. Att inte få godmorgonpussen av Erik. Att inte mötas av världens största och finaste leende när man kommer in till Melker på morgonen. Att inte få pussa mina killar godnatt, stryka dem över håret och säga att jag älskar dem.
Å andra sidan får jag spendera lite tid för mig själv och det är inte varje dag. Om jag inte har längtat ihjäl mig innan söndagskvällen, så får jag träffa min älskade familj då!! Tänk att man kan längta så efter en söndag... redan.
Imorgon börjar jag jobba och lämnar därmed över stafettpinnen till Erik. Nu är det hans tur att vara hemma med underbara Melker och hitta på en massa bus. Jag är avundsjuk på dem, men inser att de nu får njuta på samma sätt som jag och Melker njutit i 14 månader. Jag hade dessutom fördelen att få ha Lilleman i magen i 9 månader.
Det gör inte det hela lättare. Nu ska ett band klippas. Och det handlar inte om att Melker ska klara sig utan mig, utan att jag ska klara mig utan honom.
Majoriteten av de jag pratar med klättrade på väggarna sista tiden innan de fick gå tillbaka till arbetet. Not. Me. Kanske har det att göra med att jag åker till Paris med jobbet i fyra dagar - FYRA dagar!! Hur f-n ska jag klara det?! Vi är några kollegor med lämna-barnet-ångest inför resan, så vi får väl trösta varandra.
Förhoppningsvis har vi så mycket skoj att göra i Paris att jag inte tänker konstant på de jag saknar här hemma. Jag gissar dock att morgnar och kvällar blir värst. Att inte få godmorgonpussen av Erik. Att inte mötas av världens största och finaste leende när man kommer in till Melker på morgonen. Att inte få pussa mina killar godnatt, stryka dem över håret och säga att jag älskar dem.
Å andra sidan får jag spendera lite tid för mig själv och det är inte varje dag. Om jag inte har längtat ihjäl mig innan söndagskvällen, så får jag träffa min älskade familj då!! Tänk att man kan längta så efter en söndag... redan.
2 kommentarer:
Jag klättrade väl inte på väggarna, men jag kände att det nog var dags att göra något annat. Träffa människor som inte pratade om bröstmjölk, blöjor och bajs...
Men visst var det jobbigt. Man har ju liksom "suttit ihop" så länge. Men det är nog bra för både dig och lilleman. Och tänk vad kul det blir för pappa och son att få egen tid nu!
Lycka till! :-)
Det kommer gå fint! Hoppas du får en underbar resa! Puss och kram fina syster!
Skicka en kommentar