Blev inspirerad av en annan bloggare att göra följande lista. Man ska berätta 7 vanliga eller ovanliga saker om sig själv och skicka vidare utmaningen. Jag väljer att utmana JustMe, MammaMalinsLiv och SannaLyckan (även om hon har en bloggpaus just nu)!
1. Jag följer TV-serien Hem till Gården - något jag började med under mitt första universitetsår (2001). Då såg jag det som ett bra sätt att upprätthålla det engelska språket (brittisk engelska), men nu kombinerar jag det ändamålet med de fantastiska intriger, den torra brittiska humor och de överdrivna karaktärer som serien erbjuder. Jag ursäktar mig med att många andra slaviskt följer Våra Bästa År och Glamour, men sån skit ser inte jag på *s*
2. Jag bor i Karlstad, men kommer ifrån en liten ort utanför Eskilstuna som heter Torshälla. Jag har alltid trott att det inte är en endaste människa som vet vad det är för en liten ort, men förvånansvärt många har anknytning dit på något sätt. De har antingen varit där i något ärende, känner någon där, eller känner igen skyltarna på väg mot Stockholm.
Mitt hjärta klappar hårt för min lilla hemort och jag växer flera cm när jag får berätta om mina fina hemtrakter. (Då väljer jag uteslutande att inte ta upp det faktum att stan rymmer alkoholiserade finnar och knivmördare. Å andra sidan bor Kjell Bergqvist där, så det borde uppväga dysterheterna. Eller?)
3. Jag jobbar som gymnasielärare i en stad inom (hyfsat) pendlingsavstånd. Jag undervisar i två av de allmänna ämnena och trivs mycket bra med det! Kollegorna är trevliga och några har kommit att bli mina vänner för resten av livet. Jag är dock nyfiken på andra saker i livet också, så jag hoppas att jag inte blir en gammal, grå och bitter lärare som jobbat ALLDELES för länge! Man vet ju aldrig ;)
En av fördelarna med just läraryrket är dock att man ständigt utvecklas - antingen beroende på något regeringsbeslut som säger att vi ska omorganisera hela skolväsendet, min egen förkovring eller helt enkelt beroende på eleverna! Nu tänker ni: glömde hon ändå inte att ta upp fördelarna med alla lov? Nej, det glömde jag inte, för ni som läser har väl också inarbetad tid som tas ut i form av semester? End of discussion.
4. Undertecknad är TV-kändis. Eller: jag har iallafall varit med i TV. I program som är populära bland frågesportsälskare, nämligen Lingo (ihop med min mor 2003) och Postkodsmiljonären (2006/2007) där jag faktiskt fick brännmärke i rumpan av heta stolen *hihi*. Det är något visst när kamerorna slås på och man får tävla - adrenalinet pumpar nästan ur öronen. Självklart är det även roligt att sminkas, få bo på fina hotell och dessutom vinna pengar! Jag har inte gått lottlös ur någon av striderna ;)
5. Jag småäter alldeles för mycket! Ibland önskar jag att jag bor mitt ute i skogen så att jag inte kan gå till affären så fort andan faller på. Varje gång jag stoppar i mig en kaka, kola, glass, bulle, karamell etc. så tänker jag att jag SKA gå ut och gå en runda med barnvagnen. Det gör jag oftast också, men inte så lång att den motsvarar intaget av godiset ;)
Well... någon gång ska jag skaffa mig ett träningskort, schyssta träningskläder som passar min post-gravida kropp. Det är så mycket jobbigt förknippat med träning. Ska jag ta promenader måste jag ha vindtäta och regntåliga kläder. Och det hade jag. Till min gamla, liiite smärtare kropp. Nu vill jag inte åla in mig i dem längre, för de sitter bra tajt. Jag har lånat Eriks vindoverall, men det känns under min värdighet att gå omkring i min sambos kläder. Kanske är det inte smickrande för honom heller...? Jag får återkomma i ärendet.
6. Jag har varit i Marocko utan att egentligen komma ihåg något av resan. Alkohol, undrar ni? Nej. Resultatet av ett dåligt förhållande som jag helst vill glömma och en tråkig resa med dåvarande pojkvännens matförgiftningskräkningar som höll mig vaken om nätterna. Påminn mig om att ALDRIG åka till Marocko igen. ALDRIG tänka på det igen. ALDRIG uppleva något liknande. Å andra sidan är oddsen för det minimala med tanke på hur livet ser ut nu. (Jag hoppas att mitt ex inte läser detta. Men varför skulle han?)
7. Jag spelade piano i musikskolan i 12 år, sedan slutade jag gymnasiet och fick inte fortsätta. Jag var för gammal. Det var synd. Nu känns det som att jag glömt jättemycket... Man kan ju tro att jag tyckte det var roligt att spela. Och så var det verkligen. Bara ingen lyssnade. Det var med darrande fingrar och skräck i blicken jag satte mig vid pianot när jag visste att folk skulle lyssna på mig.
Ibland ingick jag i skolorkestern, men ändå var jag så ego att jag trodde att ALLA skulle lyssna på mig och höra mina ev. misstag *s* Jag spelade knappt för min familj. Jo, bara om de inte satt i soffan och lyssnade. De fick gärna pyssla med sitt. Don´t mind me.
Det var endast vid ett fåtal tillfällen jag tvingades visade upp mina färdigheter i större sammanhang och då gjorde jag allt för att inte synas. Pianots överliggande lock var utmärkt att fälla upp, för då syntes inte jag där bakom *hihi* Töntigt, va? Men sån var jag. Larvig, liksom. Dåligt självförtroende kan det också stavas. Men jag var faktiskt helt OK.
Jag sjöng även i diskantkören som kyrkan hade. Otroligt roligt, men jag slutade när det blev för mycket Jesus, Gud och Halleluja i sångerna *s* Men vi hade roliga konserter och resor innan det! Framför allt fnittrades det mycket - vilket kunde driva min och min gamla bästis M:s närhet till vansinne.


4 kommentarer:
Jäklar vad seriös du var, långa svar. Skrev en mycket kortare variant. Ha en bra helg kram
Jag gör väl inget halvdant heller ;) Trevlig helg på dig med! KRAM
Klart jag antar utmaningen! Ska skriva när jag har lite mer tid.
Kram på er!
Oj vad du bjuder på dig själv :D Rolig läsning!!!
Kul att du vill tävla hos mig! Lycka till!
Kram Tina
Skicka en kommentar